"Sarah! Sarah, du har bara trekvart på dig! Upp!", ropade mamma. Jag log medan jag låg i sängen och sträckte mig. Jag satte mig upp och andades in lukten av hem. När jag andades ut insåg jag att borsta tänderna vore en bra idé. Jag steg upp och sick med stora kliv över de tomma pappkartongerna som omgav min säng.
När jag väl såg ut ur fönstret blev jag först chockad. Vart är den stora gröna gräsmattan? Vart är vår fontän?
Jag hade svårt att inse att vi inte bodde i Toronto längre. Hela situationen var så komplicerad, fontänen hade följt med oss från hus till hus. Nu var den borta. 
"Gud vad du är patetisk", viskade jag och såg på min spegelbild. En fördel med vår lägenhet var väl mitt egna badrum.

Jag slängde på mig ett blommigt linne, en biege kofta och ett par slitna, svarta jeans. Innan jag tog upp mascaran tvättade jag ansiktet med hett vatten. 
"Mamma! Har du..", började jag men mamma avbröt mig direkt.
"Lilla gumman! Du kan ju åtminstone komma ner halvvägs för trappan och fråga det du ska fråga?", ropade hon. 
Jag sminkade färdigt mig och gick med snabba steg ner för trappan.

"God morgon älskade mamma", sade jag och log inombords. Hon kramade om mig.
"God morgon lilla solstrålen!", svarade hon och sken upp. Alltså mamma, hon behandlade mig precis som hon gjorde när jag var typ tre. Fast helt ärligt, jag gillade det.
Jag tog frukostmackan och fick pengar till lunchen av mamma innan jag knöt mina vita converse och gick ut.
Vädret var verkligen fint. Så fort jag fiskade upp mobilen ur fickan såg jag ett välbekant ansikte. Chaz.

"Vad gör du här?", ropade jag, och insåg efter en sekund att det lät lite väl elakt. Jag log.
"Jo.. jag kom hit för att rasta hunden", sade han och sneglade en decimeter framför sig. "Nej, men jag bor här", sa han och flinade åt mig.
Jag gick fram till honom och gav honom en kram. "Då har jag någon att gå med", sa jag och log och jag mötte hans blick.
"Det kan du ge dig på! Hänger du med mig och Ryan till mig ikväll?", frågade han. 
"Visst!", log jag. Jag hade nästan svårt att inte skrika ut att jag älskade de så jävla mycket för att de välkomnade mig på världens finaste sätt. 
Men tyckte de om mig på riktigt? Sarah, en helt vanlig tjej, en i mängden. Jag undrade vad som skulle hända ikväll. Tänk om de drev med mig? 
"Är det något?", frågade Chaz. "Du ser orolig ut."
"Ingenting. Ingenting alls."

Såja! Kort kapitel verkligen, men ni får hålla ut! Det är svårt att skriva i drivor när Justin inte ens är med i berättelsen än. Händelselöst, men ni får som sagt hålla ut! Jag vill ha minst en kommentar innan nästa kapitel kommer upp. :) -S